Migrantavtal, vem kan vara nöjda och vad säger EU-avtalet?

(av amiral Giuseppe De Giorgi) "De 28 ledarna nådde en överenskommelse om Europeiska rådets slutsatser, inklusive om immigration., meddelade Europeiska rådets ordförande Donald Tusk på Twitter den 29 juni i slutet av ett nattmaraton för den svåra förhandlingen. Samma dag svarade Italiens premiärminister Conte: "Ett mer ansvarsfullt och mer stödjande Europa växer fram genom detta Europeiska råd. Italien är inte längre ensamt”. Efter inte ens alltför många dagar upptäcker vi dock att situationen fortfarande är mycket komplicerad och att i frågan om migranter är hela unionen mer splittrad än väntatNationella regeringar satsar alltså också och framför allt sin framtida politiska överlevnad just på de beslut de kommer att fatta i ämnet.

Inför toppmötet hade det funnits många tvivel om att kunna nå kompromisser mellan motstridiga och ibland motsatta ståndpunkter, knappast förhandlingsbara på grund av den uppenbara relevansen i de enskilda regeringarnas interna politik. När man läser slutsatsernas officiella text framträder ett viktigt politiskt resultat av den övergripande strategin med en överenskommelse som dock också lämnar öppna tvivel om konkretheten och tidpunkten för de överenskomna lösningarna, vilket bör förtydligas på statschefernas presskonferenser och regeringen. Konkret och snabbt har den italienska regeringen framför allt skaffat 500 miljoner euro i EU-medel för Afrikaplanen, avsedd att försöka stävja migrationsströmmarna mot Italien genom centrala Medelhavet. Dessutom har löftet att öka Bryssels utbetalningar för immigrationskrisen inkluderats i nästa budget för 2021-2027. I gengäld gav den italienska premiärministern ett betydande klartecken till Turkiets andra del på tre miljarder EU-dollar (av totalt sex) för att blockera syriska och irakiska flyktingar på väg till främst Tyskland. Det finns dock fortfarande mycket att göra med reformen av Dublinförordningen, som straffar Italien, Grekland och Spanien genom att hänvisa flyktingar till det land där de först anländer och i grund och botten, att finna ett samförstånd, som hittills till största delen förkastats av majoriteten av europeiska regeringar (inte bara från östländer, utan till och med från Frankrike) är något väsentligt för att ge en konkret vändning till denna migrationskris. Efter det gemensamma undertecknandet av det europeiska avtalet är det nu legitimt att fråga vilka förändringar i ämnet invandring. När det gäller sjöräddning kommer det att visa sig om Libyen kommer att kunna samordna räddningsinsatser i de tilldelade SAR-vattnen. Annars måste MRCC i Malta och Rom fungera. Räddningar, när de inte utförs av libyska patrullbåtar, kommer att utföras med hjälp av marinen, kaptenskapet och finans, som hittills har varit fallet, förutom handelsfartygen i transit. När det gäller landstigningsdestinationen för migranter är Italien inte skyldigt att landstiga skeppsbrutna personer som hämtats från handelsfartyg på dess territorium, medan denna skyldighet existerar (begränsat för asylsökande och på grund av det hittills gällande förbudet mot refoulement). De militära fartyg som de som tillhör kaptenskapet och finans är assimilerade med enligt lag (faktiskt och sant att de för flaggan) är i alla avseenden italienskt territorium och bibehåller denna status inte bara på internationellt vatten utan även i territorialvattnet av de andra byarna. De internationella reglerna för räddning till sjöss utformades för att säkerställa räddning av människoliv till havs i ett annat sammanhang än det nuvarande Medelhavet. Landstigningen av de skeppsbrutna i närmaste säkra hamn har ingått som dubbelgaranti. I förhållande till de personer som räddats som ägare av fartyget som utförde räddningen inte kan hålla de räddade ombord tills fartygets destination, å andra sidan skyddar han ägaren eftersom han inte kan tvingas till överdriven avledning av dess ursprungliga resplanen. När de väl landat i närmaste säkra hamn, tillhandahölls skepparna i allmänhet (beroende på nationalitet) av deras respektive konsulat/ambassader för återvändande till sitt hemland och för andra initiala behov. Det är tydligt att problemet med migranter därför i första hand är humanitärt och går utöver den internationella lag som reglerar räddning till sjöss. Räddningscentralen behöver inte ange vilken säkra hamn där personer som räddats till sjöss kan landsättas, eftersom det är redarens och fartygets kaptens ansvar. Anklagelser mot Italien för att ha brutit mot den så kallade "havslagen" är därför olämpliga.

Var kommer "hotspots" för identifiering av migranter och asylsökande att uppstå (om det finns grönt ljus från enskilda EU-länder)? Hur många "tredje länder" kommer att acceptera att vara värd för landningsplattformarna utanför EU? Många och för många frågor som lämnar, för tillfället, fler tvivel än svar.

Faktum är att dokumentet erkänner en "global" hantering av migrationsfenomenet, men föreslår också inrättandet av första mottagningscenter vars konstruktion uteslutande sker på frivillig basis i medlemsstaterna. Omfördelningen av migranter är också frivillig och det finns inga sanktioner för de som inte gör sin del. I texten undertecknad av 28:an är det ordet "volontär" som dyker upp oftare. Term, som i själva verket återkommer i många aspekter av frågan om migranter och starkt efterfrågas av länderna i Visegradpakten (Polen, Tjeckien, Ungern och Slovakien), är i själva verket den kompromiss som har funnit alla överens. Eller åtminstone ser varje stat undertecknandet av fördraget som en personlig seger för sitt land, även när det inte uttryckligen är så. Och det är rätt på det «frivillig basis», som nämns i artikel 6 i avtalet, som väcker förvirringà och kritik. En artikel full av villkor som avslutar med att upprepa att det inte finns några tillämpningsbegränsningar, utan det enda kriteriet är frivillighet. Skapandet av landningsområden för migranter enbart på frivillig basis riskerar också att återuppliva en dragkamp mellan EU-länderna under hela sommaren, på ryggen av de fördrivna som flyr från krig eller fattigdom.

Dokumentet, även om det inte uttryckligen nämner båtarna för frivilligorganisationer, understryker det «alla fartyg som verkar i Medelhavet måste följa tillämpliga lagar och får inte hindra den libyska kustbevakningens verksamhet." Mot människohandlare fortsätter texten, Europeiska unionen "kommer att fortsätta att stödja Italien och andra medlemsstater i frontlinjen" och, med ytterligare anslag, «kommer att stärkaà hans stöd till Sahel-regionen och den libyska kustbevakningen...". Till detta, som Europeiska rådets ordförande Donald Tusk uttryckligen klargjorde den samtidiga stängningen av maltesiska och italienska hamnar för icke-statliga fartyg som bedriver sjöräddning, specifikt, snart kommer därför enheterna i icke-statliga organisationer inte längre att kunna få mat, vatten och bränsle i det centrala Medelhavet. I det slutgiltiga godkända dokumentet är äntligen «antagit ett nytt tillvägagångssätt när det gäller räddningar till sjöss: från och med nu planeras åtgärder baserade på delning och därför samordnade mellan medlemsstaterna.".

Migration, som det står i inledningen till avtalet, "det är en utmaning inte bara för en medlemsstat, utan för hela Europa som helhet"Frivillighetà av texten görMen överenskommelsen, om inte slumpmässig, måste åtminstone verifieras på fältet. Europeiska ledare som säger "fast besluten att fortsätta och stärka" åtgärden "för att förhindra en återgång till de okontrollerade flödena 2015 och ytterligare minska illegal migration på alla befintliga och nya rutter"de bör ha detta i åtanke, var och en gör sin del.

Migrantavtal, vem kan vara nöjda och vad säger EU-avtalet?