Vårt DNA (deoxyribonukleinsyra eller deoxiribonukleinsyra), som av natur är en databas med användbar information för en korrekt tillväxt av organismen, kan mycket väl vara värd för stora dataceller. Som om det var en hårddisk för att lagra allt, kommer vårt DNA att ge oss chansen att göra ett stort steg framåt i datalagringstekniker som utnyttjar bioteknik. Det här är inte en riktig nyhet, för drömmen om att lagra data i små delar av DNA, kanske med hjälp av nukleotidbaserna, återkallar dem senare tack vare en streckkod som tilldelats dem i insättningsfasen, kommer från avlägsen och lockar alltid nya forskare eftersom det ultimata målet också kan vara omvandling av digitala data till biologics och vice versa. I slutet av detta år kommer världen att kunna lagra endast 18 procent av all data som genereras, säger forskaren Karin Strauss. Det betyder två saker: vi saknar infrastruktur och datainsamling / bearbetningsanläggningar; Vår förmåga att lagra information misslyckas med att hålla koll på hur snabbt data genereras varje minut som passerar.

University of Washington genomför en studie som är avsedd för DNA-lagring. DNA har obegränsad lagringskapacitet och framförallt en mycket lång sikt. För att uppnå detta behöver vi en större användning av bioteknik. Det är dessa som hjälper oss att memorera data och information i DNA-nukleinsyrasekvensen. Förvaringen av densamma uppträder på molekylär nivå och utnyttjar DNA-syntes och sekvensering. Det uppskattas att det snart kommer att vara möjligt att arkivera 1-exabytes av data per kubik millimeter av DNA under lång tid. För närvarande har University of Washington State kunnat lagra i DNA om 400-megabyte data om 100-böcker från Guttenberg-projektet, den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter i 100-språk, en högupplöst musikvideo och några låtar inspelad på jazzfestivalen i Montreal. Det handlar om att kunna syntetisera stora mängder data på biologiska bärare, på långvariga, nästan oförstörbara flytande insättningar, med en uppskattad livslängd på 500 år. Om allt skulle deponeras i en torrcell vid låga temperaturer, kunde data som skrivits in i DNA överleva i minst 2000 år. Tekniskt sett förklarar forskarna, samma datacenter på 200 tusen kvadratmeter skulle kunna minskas till storleken på ett par speltärningar. Under senare år, i ett liknande projekt vid Columbia University och New York Genome Center, har en DNA-sekvenserings- och kodningsteknik med hög densitet utnyttjats som har gjort det möjligt för oss att lagra i ett gram DNA över 215-databaser av data. nova

🎤 Stora data, vi lagrar data direkt i vårt DNA