(av Fulvio Oscar Benussi, Aidr-partner) Framtiden är inte längre vad den en gång var.
Detta uttalande av Paul Valéry leder oss till den följande frågan: kan skolan vara ointresserad av framtiden som väntar oss och fortsätta att vara vad den en gång var?
Jag tror att det råder enhällighet om behovet av att integrera innehåll och metoder i skolans läroplaner som tar hänsyn till de socioekonomiska förändringarna i vårt samhälle även om motståndet mot förändringar fortfarande finns bland lärarna.
Den senaste utvecklingen ökar också eftersläpningen i skolan.
Framstegen mot framtiden har faktiskt accelererat på grund av pandemin. De förändringar i sätten att utföra sitt arbete och i att hantera den offentliga förvaltningen, som sakta höll på att bli, på mycket kort tid, har blivit den nya verkligheten.
Tidigare fick skolan spela sin roll genom att utbilda barn till medborgarskap samt förbereda dem för det arbete som de som vuxna skulle fortsätta att utföra i ett känt och förväntat sammanhang. Skolans uppdrag då var att förbereda eleverna för en statisk verklighet i ett nästan oföränderligt socialt sammanhang.
På senare tid har det blivit nödvändigt att ta itu med en arbetsmarknad som skapade nya jobb med en ersättningstakt på cirka 50 % av de som fanns under tiden mellan skolstart och tidpunkt då pojkarna tog examen. (13 år fr.om. grundskolan till slutet av gymnasiet). Friktionen med skolan i "Ministerprogrammet" har därför blivit uppenbar, vilket gör det angeläget att tänka om sättet att göra skolan. Bevis på detta framgår av passagen från programmen till ministeriella riktlinjer som minskade preskriptiviteten för de läroplaner som definierats centralt av ministeriet.
Och det är vi idag.
Arbetet med pandemin, särskilt det som görs i privata företag, har omorganiserats.
Arbetstiderna har gått från ett stelbent schema från 9 till 17 till en arbetstid som ofta bestäms fritt av arbetaren. Arbetet kan äga rum var som helst och övervinner begränsningarna för dess prestation genom att enbart arbeta från det egna kontoret. Arbetsverktygen idag omfattar en mängd enheter medan de arbetsaktiviteter som tidigare grundades på uppdrag som gavs via röst eller levererade via e-post idag är baserade på samarbetsteknologier. Kompetens som först grundades på konsoliderad kunskap är idag fokuserad på adaptivt lärande. Främjandet av sin image innebär att man tar hand om sitt personliga varumärke och jobbsökandet främjas inte längre enbart med meritförteckningen, utan sker online, till exempel genom Linkedin.
De kunskaper och medborgarskap som krävs för att unga vuxna ska kunna utöva sina rättigheter har också utvecklats.
Idag är de relaterade till kompetenser som vi kan definiera som e-medborgarskap. I vardagen har det blivit nödvändigt att kunna och veta hur man använder certifierad e-post som anses vara en medborgares digitala hem. SPID är oumbärlig eftersom det möjliggör en säker identifiering av medborgaranvändaren och möjliggör interaktion med PA. Den digitala signaturen måste också beaktas, som intygar identiteten på den person som anbringar den och därför gör det möjligt för kontrakt att fulländas, för att interagera på distans med PA, företag och andra ämnen. Framtida medborgare måste också lära sig att skydda sin integritet med lämpliga försiktighetsåtgärder, veta hur man avslöjar falska nyheter, undvika hatretorik och känna igen och fördöma nätmobbning.
Det har hänt arbetare inom andra sektorer, därför är det också för lärare nödvändigt att överväga möjligheten för undervisningsverksamheten att genomföras med precisa resultatmål. Planering, genomförande, utvärdering, dokumentation och eventuell omformning av de didaktiska förslagen kommer att bli en allt vanligare verksamhet om skolan, som det är önskvärt, antar och står inför förändringsutmaningen. Samarbetstekniker kommer då att bli grundläggande även i skolans värld som ett stöd för organisationen av "praxisgemenskaper" som kommer att gynna delning och förfining av utvecklande didaktiska praktiker.
Innovation kan stimuleras av ministeriet med tilldelning av resurser för inköp av digital utrustning och för den tillhörande personalutbildningen. Dessa uppdrag kommer dock att behöva följas upp genom att, liksom för hälso- och sjukvården, införa begreppet ”resultatskola”. Och detta bör också gälla, enligt vår mening, de resurser som ställs till förfogande med PNRR. Logiken i att kontrollera avvikelsen i effektiviteten i den skolservice som erbjuds användarna efter införandet av de finansierade innovationerna borde bli grundläggande för att sprida resultatkulturen även bland lärare. Detta för att det i framtiden inte längre ska hända att laboratorier, även mycket dyra sådana, underutnyttjas om de inte överges till inkurans.
I slutet av artikeln pekar vi på en intressant hypotes om regulatorisk utveckling som föreslås i en artikel i engelska The Guardian. Om det också övervägdes i Italien skulle det vara starkt kopplat till den ekologiska frågan (Fridays For Future), till utvecklingen av studenternas autonomi, medvetenhetsträning, kritiskt tänkande och aktivt medborgarskap.
I artikeln ”Röstar på barn! Varför vi ska sänka rösträttsåldern till sex år ”David Runciman föreslår att barn från 6 år och uppåt ska få rösträtt.
Även om frågan kan tyckas vara ställd i rent provocerande syften, förefaller vissa reflektioner vara delade: "[...] Våra samhällen åldras nu snabbt, de äldre väljarna har kommit att överträffa de unga. Detta gäller i hela Europa, i USA och allt oftare även i Asien. Den traditionella dynamiken i konflikter mellan generationerna var att även om de äldre generationerna hade rikedomen och makten så hade de yngre siffrorna."
Nu är detta inte längre fallet och för detta argumenterar David Runciman för sitt förslag i artikeln:
”[...] Argument mot barns rösträtt börjar alltid med den grundläggande frågan om kompetens. Men det betyder att vi tillämpar normer på barn som vi har gett upp på att tillämpa på någon annan. Det är naturligtvis sant att många barn skulle kämpa för att förstå komplexa politiska frågor, särskilt yngre barn. Det är svårt att föreställa sig en grupp sexåringar som kämpar med finanspolitiken. Men många vuxna brottas också med komplexa politiska frågor och vi har alla stora klyftor i vår politiska förståelse. […] Faktum är att vi inte tillämpar ett kompetenstest innan vi ger rösträtt till alla som inte är minderåriga. Så varför börja med dem?"
Som gymnasielärare kommer många att ha funnit att när barn närmar sig myndighetsåldern ökar viljan att förstå det sammanhang de lever i, en begäran om att fördjupa sociala, ekonomiska, politiska, miljömässiga frågor, etc. och öka deras motivation att skaffa medborgarskap.
Liknande överväganden för de barn som skulle vilja få rösträtt anges i artikeln: ”[...] Men om vi tar barnen som en helhet är chansen stor att vissa grupper är bättre informerade än många vuxna . De har tid och resurser att veta vad som står på spel om de så önskar. Ingen kan tvingas att intressera sig för politik, men det är lika sant för vuxna som för barn. Skillnaden är att barn i skolan har bättre förutsättningar att fylla luckorna i sina kunskaper."
Vem vet om förslaget som publicerats i The Guardian någonsin kommer att övervägas i Italien?