Mellan Italien och Frankrike är det en öppen kris. Efter den franska regeringens angrepp på den italienska förvaltningen av vattenbåtsbåten med 629-migranter som samlats in till sjöss, kunde ryktet ordföranden i Conte-rådet avbryta det planerade besöket till Elysium. Fransk, men även spansk, kritiserades av de italienska myndigheternas förbud mot dockning på SOS Mediteranée-fartyget. Faran att de politiska spänningarna i dessa timmar mellan Rom och Paris skulle försvagas hade uppenbarats av uttalandet av Gabriel Attal, talesman för president Emmanuel Macrons parti, att han hade definierat "kräknar" den italienska regeringens beslut att stänga hamnarna till ett fartyg ansvar för kvinnor och barn. Sedan kom Macrons ord som kallade Italiens ställning "oansvarig" och "cynisk". Därmed kan premierens eventuella beslut, delat med minister Salvini, avbryta mötet som sattes till fredag med franska presidenten. Ett beslut som vid Palazzo Chigi har ännu inte officiellt bekräftats, men som ändå verkar uppenbart, utom i omvända. Och det skulle bland annat låta som ett tydligt budskap också för Spanien, förenat i kritiken av kritiska röster, och fruktade straffrisker för Italien för att kränka mänskliga rättigheter. För tillfället är vi fortfarande i ordskriget, med den italienska regeringen som svarar på orden Elysee, "Vi accepterar inte hycklande lektioner".
Valet av vägar och tider hos den nyfödda italienska regeringen med populistiska drag för att ingripa om problemet med okontrollerade migrationsflöden, som också existerar, och det grova och förvrängda tillvägagångssättet i ligan och M5 på det europeiska politiska scenariot exponerar vårt land för att riskera av politisk isolering. Men de har alla alla uppmärksammat en fråga som för länge var kvar utan lösning och som över tiden blivit ännu mer komplicerad, en nödsituation efter en annan. En del av ansvaret i detta tillstånd är just enbart hänförligt till Italien, vilket med tiden har upphört att på grundval av händelser acceptera konsolidering av en praxis för att hantera landningens uppkomst, vilket dock står i direkt kontrast med de avtal och avtal som undertecknades av Sar (ett avtal som undertecknades i Hamburg i 1979) till Solas (Internationella konventionen om skydd för människoliv till havs). I själva verket är det faktum att de mycket framkallade i dessa timmar Sar (sök och räddning) förutser förfaranden och ansvarsområden som de senaste åren har bortse från valet, som det gäller Malta, men också av skäl som är kopplade till de förändrade scenarierna i Medelhavet. Malta har påstått ett Sar-område av 750 långt över sitt territorium, men Valletta har aldrig utövat sin kompetens och tvingar vårt land att utvidga sitt interventionsområde i Medelhavet. En annan sak är den på Libyen, som till följd av det internationella ingripandet som har besegrat Gaddafi, är idag fortfarande för instabilt att ta hand om sitt Sar-område. En liknande situation gäller den tunisiska Sar. Nåväl, under de senaste åren, för att fylla dessa ansvarsförluster har besparingar av tusentals liv till sjöss varit Italien, vilket visar en stor anpassningsanda och inte en liten känsla för mänskligheten. Men resultatet är att vårt land har blivit det enda landningsplatsen för migranter från södra Europa. Och det är i denna konsoliderade praxis, om än i motsats till lagen, att aktiviteten av icke-statliga organisationer för utländska befrielser har ingått under en tid, anklagad bland annat för att uppmuntra på detta sätt migrationsflödet, icke-statliga organisationer mot vilka den italienska regeringen nu har bestämt sig för att ingripa med det yttersta måttet på stängningen av hamnarna.
Medan detta dragkamp som Lega och 5-talet genomförde med icke-statliga organisationer och andra europeiska stater konsumeras på huden av migranter som flyr från elände och krig, är frågan om Salvini och Conte-regeringen kommer att kunna, efter att ha slagit näven på bordet, också för att organisera en övergripande långsiktig strategi, som kan återställa lagens överlägsenhet över praxis utan att förlora mänskligheten, och för att uppnå denna solidaritet, som just nu samlas i ord av EU-kommissionären Avramopoulos och den tyska förbundskanslern Angela Merkel.